1972

Ännu en text från tidningen, tyckte om denna själv.

1988 blev det tyst i Finspång, inte helt så att inget hördes men ett ljud försvann som hade hört till stadsbilden eller vad det nu kan kallas i det samhället, hålbilden kanske är mer korrekt. Året innan och även de trettio-trettiofem åren innan dess hade ljudet funnits där. Mitt eget bidrag till detta hade inte varit ringa då jag och mina vänner spred det med glädje under fler år än vår ålder tillät. Min bana startade 1983 på Södertäljemarknaden då Ramblern köptes, 300 kr var priset och för en elvaåring var det en rejäl summa men sällan har så mycket glädje kommit ut ur tre hundralappar som just dessa gjorde. Tillbaka till åttioåtta, kommer faktiskt ihåg att min pappa pratade om det, noterade försvinnelsen och att även vi som just varit i rätt ålder tyckte det var konstigt.

För kanske 6-7 år sedan lyssnades det på radion i vanlig ordning och då som alltid P1. I studion satt en kvinna som hade gjort en avhandling om den gamla människan kontra den nya. Kanske hade hon blivit doktor på denna men det är länge sedan så exakt syfte vets det lite om men innebörden har det funderats mycket på. Gamla människan var inte i detta fall en skröpling med rullator och dålig hörsel utan en person som var runt fyrtio medan den nya var en som endast var ett år yngre. Hon hade kollat och dubbelkollat hur vi medborgare betedde oss. Och till hennes stora förvåning fanns det just en gammal variant och en ny. Egentligen var hon inte så förvånad över det faktum att vi betedde oss olika beroende på ålder, det var ju ändå så att hennes forskning handlade om det. Det som fick henne att häpna var den exakta gränsen, det precisa årtalet. Att allt hade ändrats i en sån ordning så vissa blev som folk alltid varit och hur de dom föddes ett år senare blev som folk är nu förtiden.

Fick en annan vinkel på samma faktum då en känd svensk författare försökte förklara hur svårt det var att hänga med i samtiden. Hennes partner i livet som är ett par år yngre menade hon dock hade full koll på hur sociala medier utan att ens ha försökt fatta alls. Han fick lära denna drivna kvinna, som enligt samma intervju gått ut skolan med högsta betyg, hon som tjänat miljoner på sin egen begåvning, denna framgångsrika inte alltför gamla författare att förstå hur hon ska marknadsföra sig i nutiden.

Anna-Lena Laurén, lysande östeuropakorrespondent i DN skrev en krönika om hennes föräldrar och deras svårigheter. Mamma och pappa Laurén är finlandsvenskar och har klarat krig eller i alla fall efterkrigstider. De har utbildat sig till akademiker, klarat av femtiotalets rock´n´roll, sextiotalets frigörelse, sjuttiotalets utflyttning från Finland, åttiotalets yuppieera, nittiotalets kriser, tjugohundranollnolltalets digitala utveckling men sen tog det stopp. Dessa vad jag förstår intelligenta och välutbildade människor fixade inte längre samtiden. Inte på grund av ålder, skröpel, senilitet eller annan normal disfunktion. Nej de fick nu sitta och vänta på att Anna-Lena skulle komma hem för att klara av enkla bankärenden, kontakter med myndigheter, avsluta en prenumeration eller vadsomhelst. De hade hamnat i otakt med samtiden och jag känner igen mig.

Som du säkert har gissar var det mopederna som tystnade i Finspång när sjuttiotvåorna gick vidare till hundratjugofem eller epor. Sjuttiotreorna fortsatte cykla, åkte buss, gå, men verkade inte alls förstå det där med moppe. Hon, den förvånade doktoranden eller vad hon nu var som hördes på P1 häpnade över just den klara gränsen men de som är födda sjuttiotvå kontra sjuttiotre. Kunde berätta om hur de lite äldre växt upp med cyklar, snowracers, moviebox, ettan och tvåan på TV, videovåld från videouthyraren, föräldrar som hängde nyckeln i ett resårband runt halsen på knattarna och skickade ut dem i världen. De lite yngre, ett år alltså, hade datorer för bara ett år senare var de överkomliga och på något konstigt vis var det så att de inte blev allmän kunskap bland oss äldre. Vi hade gått vidare med tjuvrökning, häxa och mopeder, vem ville sitta hemma och glo på en skärm. Ibland hyrde mina kompisar TV-spel på Nynäsmacken och spelade sen ett dygn i sträck. Nintendo som säkert var mycket bättre blev årets julklapp för tolvåringarna året efter, de spelade flera år i sträck. Så har det varit, tvåa på bollen hela tiden, internet är bara en fluga.

Mobiltelefonerna minns vissa av oss när de kom, för de flesta under 45 år har de alltid funnits, snurrskiva på telefon, vad är det.

Min dotter fyllde femton i augusti, vi byggde ihop en Gilera Touring som hon kunde åka till skolan på. En slik som även hennes far hade. Hade inga större förhoppningar om att det faktiskt skulle bli så att den skulle komma till användning men till min stora glädje hade jag fel. Under en månad innan snön kom blev den ett naturligt sätt att förflytta sig på, hopp finns.

Så om du är som jag över fyrtiosju är du mer lik dina föräldrar men om du är ett år yngre samtida med dina barn. Det är summan av kardemumman, undantag finns. Själv får jag nog gå en generation till bakåt för att vara i samklang med tiden.

Slutligen en liten grej som hände för ett tag sedan. Begravning för en god och älskad vän hade skett och efter det skulle vi samlas i Hammarby sjöstad. Min så som jag ser skapligt intelligenta vän lill-Klas åkte med mig och jag bad honom som bor i trakterna ordna med parkeringsavgiften. Den betalas med telefonen i Stockholm. Efter många minuters appande hade han inte lyckats, gav mig ut då på jakt efter en riktig automat. En hittades men den var inte heller så självklar, det var flera förvirrade begravningsgäster där, människor jag känner, födda på femtio och sextiotalet. En driver stora projekt i Indien, en annan är konstruktionschef på Scania, en tredje skribent, de som byggt delar av det samhälle vi lever i, alla boende i samma storstad. Ingen klarade av att betala parkeringsavgiften. Inte ens lill-Klas fixade det trots att han är född 1973.