Vi lever trots allt nästan i skogen även om det är nära till annan bebyggelse. Denna morgon promenixades det en sväng med hunden och se vad bajspåsen hade fyllts med när Casey och hennes husse kom hem en trekvart senare.
Sen på eftermiddagen gick varglarmet igen, grannen hade stött på den när hon skulle gå ut, de glodde på varann med mindre än tio meters avstånd en stund. Min familj fick även de en lång titt på den i söndags och det känns som om jag nu snart är den enda som är kvar i Gisslarbo som inte spanat in ulven.
När kortet togs var den med stor sannolikhet inte många hundra meter in i vår skog och då jag inte bara är dryg utan även nyfiken fanns inget annat val än att gå in och söka.
Skum känsla detta med att gå ut i svensk natur och vara på helspänn, de som säger att vargen är ofarlig har säkert helt rätt men då den bokstavligen smyger runt knuten kan en viss tveksamhet uppstå. Lättare att vara säker på sin sak i Stockholm än i Gisslarbo, tro mig har testat båda åsikterna,
Letade hursomhelst utan att se den fast lite kusligt vad det då dödskallarna hänger i skogen som en varning.
Sen koms det på att det var skogsägaren själv som hängde upp kraniet i höstas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar