Monobajken

En monocykel är inte en enhjuling, det som är ensamt är cylindern.

Det finns bakåtsträvare inom de flesta branscher och inom classic racing kan man nästan påstå att hela bunten ingår i kategorin.

De som kör supermono är något slags framåtsträvande traditionalister. Man kan bygga jordens fräsigaste båge med kolfiber och titan som enda byggnadsmaterial, när sedan sedan hela chassit är klart så läggs sedan en anakronism som en encylindrig motor i space age chassit. Ungefär som en Formula yksi bil med B18 under scoopet.

Reglerna är enkla, minst 95 kg och max 800cc, det som gör att det blir ännu enklare är att så länge det är en cylle och lite ventiler i toppen så bryr sig ingen om att bry sig om resten av reglerna.

Personligen har min tanke vara att aldrig börja med denna klass då det inte finns någon klass som det skruvas så mycket i, läs rasar. Ryktet säger dock att KTM ska hålla ihop och då jag inte bara är dryg utan även korkad så gick jag på den enkla och köpte Tallis hoj. Att det sedan var Tallis som sa att den är tillförlitlig visar väl även det att om man bara vill så kan man luras till vad som helst. En annan dag ska jag berätta om hur den är byggd och vilken filosofi som ligger bakom.

Imorrn ska P&M tas hem för att få lite fart på byggandet.