Publiken är inte långt ifrån de aktiva i denna sport, varken geografiskt eller mentalt.
Den gångna helgen fick vi så äntligen se Isracing på våra breddgrader. Ett kärt återseende där den lilla men trogna klick som favoriserar denna sport med hår på pungen umgicks gemytligt i snövädret. I depåvimmlet före start skämtas med Europeiska mästare, nickas till gamla Världsmästare, ljugs med gamla Svenska mästare, hälsas på entusiastiska killar som ännu inte kört sitt första mästerskap, men framförallt hejas på gamla vänner. I denna smala sport finns inte utrymme för någon storslagen konkurrens, de flesta aktiva har vid något tillfälle lånat grejjer av, lånat grejjer till, kört i samma lag som och fått hjälp av de flesta aktiva. Detta är det bästa med Isracingen, detta är också det sämsta med Isracingen. Visst vill vi att sporten skall växa och säkra sin överlevnad, men visst vill vi också att Kreti, Pleti och de andra ur pöbeln även fortsättningsvis låter oss entusiaster ha denna godbit ifred...
En viss entusiasm krävs.
Tack vare att funktionärerna (som i så många andra motorsporter) besitter kanske den största av entusiasmer genomfördes det hela smärtfritt trots ett snöfall som på en löpsedel skulle benämnts "Kaos" Tack för er insats.
Strax är det dags, årets först start!
Belåtna men ändå med en längtan om en snar fortsättning traskade vi hemåt för att delge varandra våra analyser av dagens övningar.
Ödmjukt
Klockren analys av den minsta av motorsporter.
SvaraRadera