Gungvilde

Honda har visst en modell som heter så. Att det här var en sån visste vi inte, visst visste vi att dämpningen inte var ombyggd/preppad för Isbana, men att det var en standarddämpning i standard skick trodde vi nog. Det var det inte.
 Redan en bit in i den första träningen började bakhjulet frekvent pendla mellan spår som hade det gemensamt att de inte var rakt bakom framhjulet.
 Att däckssponsorn, tillika tillverkaren och försäljaren av desamma, gett tips om drivriktning och däcktryck som mycket få av rävarna i depån höll med om var kanske inte avgörande. Men lägg därtill att gossens teamchef/mekaniker/far hade lyckats montera dödmansgreppet på ett sånt sätt att det sprack, föll av och bröt tändningen... Nå, den bakskjutna placeringen obeaktad, tävling är den bästa träningen.

Teamet handlar frukost på tappen i Hofors.

 

Totalt sett en trevlig tillställning att vara en liten del av. Tävlingsformen är nog så snabb, intensiv och publikvänlig. Organisationen väl fungerande med bra parkering, kiosk/grill och bajamajjor.
 Depåatmosfären prima, den trevlige killen som tog sig tid att vissa de glada nykomlingarna var man hittade bes och anmälan visade sig vara ruskigt snabb och rutinerad vagnpilot. Snälla "motståndare" lånade glatt ut delar som med hjälp av plaststrippor kunde sammanfogas till en "ny" nödstopp. Andra glada amatörer att ljuga med fanns bara man vände sig om.
 Dagens Parc Fermé visar dessutom att detta ännu är en tävlingsart där man kan leka med lite av varje snarare än att en enda modell utkristalliserat sig som möjlig vinnare.

Nästa Istävling krockar, vad det verkar, med Vintercupen i enduro, gossens egentliga disciplin. Dessutom tyckte kanske gossen, givet sin enduroerfarenhet, att det saknades en dimension i en tävling på platt bana. Vi får helt enkelt se om "Team Pyjamas" återuppstår någonstans i någon form.

 Ödmjukt