Rapport från andra sidan

 Att få försvinna från verkligheten har stundtals haft en viss lockelse här på vad som känns som andra sidan glädjen.
 Det är ingen egentlig fara med Sätermannen, han har bara ett tag haft en period där det mesta tagit längre tid än planerat, kostat fler pengar än kalkylerat samt skänkt mindre glädje än förhoppat.
 Dessutom har den nya kaffebryggaren redan pajat, Engelsmännen jag beställt delar av skickat prylar som inte passar, slantarna i flera månader gått FRÅN sparochlek kontot TILL lönekontot osv... Detta i sig vore nog, men därtill gav mina taffliga tafatta försök på crossbanan mig en lårkaka av om inte episka mått så iallafall av en dignitet som skulle väcka avund även hos professionella fotbollsspelare. Denna åkomma omöjliggjorde det som med tiden blivit min livsuppehållande ventil, löpningen.
  Tillbringade nyligen en dag på mitt favoritknäck, behandlingshemmet. Bland pundade klienter, stressade kollegor, bimbade vikarier och rövhål i ledningen trivs jag. Fan vad jag trivs och mår fint där! Tyvärr så när jag traskar hemåt kommer vemodet, varför är det inte så här jämt på jobbet? Varför tillbringar jag så mycket tid med att stirra på en tapet i ett halvtaskigt rum i en av Långtbortistans förorter när livet pågår och finns i en sämre del av Säter?

 När livet ibland är en Bitch är det underbart att man inte är gift med en! Hundförerskan har det allra mesta man kan önska av en kvinna. Resten av familjen får mig också att inse att jag är lyckligt lottad.
Min son och jag hänger mest varje helg i hanses garage och med gemensamma krafter monterar/servar nått på nån gammal cross. Varande män båda två behöver vi en, om än enkelt genomskådad, ursäkt för att umgås och diskutera livets gåtor. Vill tom tro att jag har en god relation med min dotter, även om jag knappt sett eller hört från henne sedan hon sprang på ett lämpligt makeobjekt på en nöjeslokal här för någon månad sedan...
  Tantens döttrar är fantastiskt fina flickor som jag gärna och frekvent refererar till som "mina" (Å tyvärr gör inte direkt deras pappa anspråk på dem) Den äldsta dotterns gosse är definitivt mitt barnbarn. Min svägerska, förvisso även hon en något udda existens, sade i alla fall något riktigt klokt som jag gärna tog till mig: "-Han är två år. Han bryr sig inte ett dyft i den biologiska aspekten". Vi älskar varandra jag o den lille skiten, det tar ingen miste på. Å gott hopp inför framtiden ger han som synes. Sätermannen har det inte så djävla illa!

 Ödmjukt