Här kommer det även lite läsning för er, det andra kåseriet jag skrev i Classic Bike, detta är den bäst skrivna enligt mig.
Första, andra, tredje
Brukar påstå att jag är bra på tre saker gällande att tävla
i Road Racing racing eller ibland om jag är ödmjuk två saker men vi håller oss
till trippelvarianten då ödmjukhet inte hör till någon av dessa tre talanger.
Den av de tre som är viktigast är första varvet på ett race, har ingen direkt
startsträcka för att slå om från loj till fullt ös och kan därigenom köra fort
på momangen och ta mig igenom ett startfält snabbt eller bygga upp en ledning
om det startas från första led. Min talang nummer två som jag upplever det är
att även andra varvet där det fortfarande verkar vara så att mina konkurrenter
inte alltid har kommit upp i fart och min eventuella ledning ökar. Den tredje
saken som är till min fördel kanske du kan gissa vad den är, och ja du gissade
säkert rätt, varv nummer tre.
Ungefär tre minuters racing av elva till fjorton som ett
vanligt classic racing heat pågår, det är jag bra på, sen gäller det att hålla
undan för de som kommer med fart bakifrån fast de brukar inte komma ifatt. Den
sexfaldige världsmästaren Jim Redman som hade garanterat fler talanger än tre,
eller två, menade att race ska vinnas i lägsta möjliga fart och där är det inte
svårt att hålla med Jim för en sån som mig. Känner inget som helst behov av att
sätta snabbaste varv och förvånansvärt ofta så har min bästa varvtid inte ens
räckt till en fjärdeplats så om det endast var just varvtiden som räknades som
avgörande skulle jag nog blivit tvåa eller sämre ofta.
Trots de mediokra bästa varvtiderna så har jag ändå vunnit
mer än jag förlorat de senaste åren och det beror på just på, första, andra,
tredje.
Speedway vore nog annars sporten, en minut racing men det är
så svårt och alldeles för lång och otymplig är min lekamen. Isracing kanske skulle
funka bättre men som ursprunglig östgöte så var den aktiviteten långt bort då
det knappt fanns is överhuvudtaget. Motocross fanns i uppväxtens Finspång fast
45 minuter + två varv känns sådär.
Vad ska det då satsas på när det känns som nya utmaningar
behövs, självklart Enduranceracing. Logiskt eller hur.
Förr kördes det 24 timmar i sträck och det görs det
fortfarande i modern racing men i europaserien för Classic Endurance körs det
endast 4 timmar så i jämförelse är det ju nästan som Speedway fast en inte
behöver vara max 1,69 lång och hårdare än Honken för att vara bra. Förr var de
även bara två förare i varje team (som körde ett dygn) men i gubbserien kan vi
vara tre kuskar på fyra timmar. Det blir nästa som att köra de där tre första
varven för en sån som mig. Perfekt.
Turligt nog så finns det även tillgång till de perfekta
hojarna i den direkta närheten, vad skulle kunna vara bättre än en äkta svensk
ISR från Tumba med en likaledes japansk Kawasaki Z1 motor i mellan ramrören.
Och det är inte vilken ISR av de sextio tillverkade som helst vi kan köra med
utan Ackes fabrikare, Kjelle Watz och Peppe Sjöströms VM-knarr från 1981 och
som av en lyckträff så är just det året som är gränsen i Classic 1000, Tumbaracern
kommer alltså vara toppmodern igen.
Märkte du att det började med jag och ändrades till vi,
Endurance är en lagsport och förutom undertecknad så kommer västra Sveriges
snabbaste mattelärare Magnus Mossberg styra racern mot framtida segrar. Fenomenet
Mozz är för mig en ny bekantskap, har endast träffat honom i riktiga livet
under en helg på Sviesta då vi hade tälten bredvid varann i depån men det känns
som han är mycket bekant ändå. Hans närvaro på olika sociala medier och förmåga
att få fram sitt budskap har gjort honom till vad som nästan kan kallas en
stjärna. Det är nog fler som vet vem Mozz är än valfri regerande svensk mästare
i Road racing. Turligt nog är han snabb med för det räcker inte hela vägen med
att bara vara en skön figur i något sammanhang, leverans brukar alltid krävas i
slutet och Mozz har levererat sina resultat.
Du som inte vet något om fartfantomen från Varberg kan söka på Youtube
efter denne svenske globetrotter inom fart, kan ge ett och annat småleende på
dina läppar. Som uppvärmning inför Endurancesäsongen ska Mozz köra Daytona 200,
en sån sak imponerar inte bara på brudarna utan även på mig.
En tredje förare nämndes i ett stycke par rader tidigare,
vem är det undrar du säkert och där har vi något gemensamt, han eller hon har
ännu inte dykt upp. Kraven är små och ringa för att få vara med, snabbare än de
flesta, någorlunda socialt kompetent samt beredd att lägga en slant och lite
tid så är du välkommen.
Säsongen börjar i vår, troligen går första racet på
Donington men för oss har den redan börjat och det sker just nu via mail mellan
Gisslarbo och Belgien där arrangören av serien håller hus. Det är så att Ackes
konstruktioner från 1980 är lite kraftigare än vad reglerna tillåter men då
bevis finns på att det var 40mm gaffel och 320mm bromsskivor som användes 1981
så ska det nog ordna sig med dispenser.
Sen bygger vi, cyklar, motorer, buss, snabbtanksanordning
och depåtavla med lyse, vad kan gå fel egentligen, ingenting så länge vi bara
gör allt rätt.
Måväl
Thomas Grandell, snabb i starten
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar