Dagen då jag gav upp.

I lördags bestämde jag mig för att ge upp drömmar om framtida segrar på racerbanan, till slut fanns inte lusten att försöka längre och orkar inte hålla på med att kämpa i motvind.
Familjen har inte helt ställt upp på detta med motorcykel så nu får det vara och om de någonsin ändrar sig så kommer det nog krävas mycket övertalning innan handsken plockas upp igen, min entusiasm för ämnet är borta med endast en lite bitter smak som påminnelse om vad som pågått och hur det har hoppats.
Har tre ungar och alla gjorde ganska klart för mig hur löjligt detta med racing är förra veckan, alla tre har jag hoppats på, de två äldsta har till och med visat sig ha en killerinstinkt då det har tävlats. Stella har pressat mig hårt för någon vinter sedan och tvingat mig att sänka varvtiderna mer än det var tänkt, var ganska säker på att far i familjen skulle få tjejspö den gångna vintern men ointresset att ut dela det var kompakt och den enda som blev varm i kläderna var jag efter att skottat bana i timmar.
Nåväl, på lördagen togs beslutet och på söndagen såldes båda cyklarna till andra med drömmar, Algot som köpte XR80in måste ha en lycklig pappa då pojken hade sparat i flera år för att kunna köpa en sån.
Om jag är bitter, javisst.