Ny dans, ny chans

 Brukar ju skriva om det nya årets mål och vad som ska försökas uppnås. Fast det blir lite svårt just nu då jag helt enkelt inte har några spännande utfästelser om framtida segrar eller fräna projekt. Verkstaden är full av kyla och Douglasar och inget av detta lockar mig men en cykel är snart klar, one down.

En sak som jag håller på med nu är att knåpa ihop en tidning till MCV, nr 1 2023, ska även göra nr 2 så att jag lär mig. Det är lite spännande men troligen mest för mig och inte för dig. 

Racingen känns avlägsen men det verkar som om jag kan köra i alla fall lite fort fortfarande. Förra årets höjdpunkt var nog vinsten på årsracet efter att inte ha kört ens en timme motorcykel sen året innan och egentligen knappt ens kört 2-3 timmar sen 2019. Kanske bygger en ny motor till Pecketten och börjar tävla med den igen eller försöker få ihop den där TZ Bakkern som stått på bänken allt för länge.

Bilden är från 2021och tagen av Bengt Johannesson. Dagen innan hade jag kraschat Vasa hårt och min kropp var inte alls sugen på detta med att tävla. Samma kropp känner fortfarande ett och ett halvt år senare av denna krasch, sånt tar ner entusiasmen lite. Skrev denna text till MCM Classic efter den tävlingen, kanske förklarar lite varför det blir svårare att hålla ångan uppe.

Adrenalin

En variant av denna text har jag skrivit förut men valt att inte publicera, det blir lite väl mycket macho men tråkigt nog kom ämnet upp igen.

Första tidsträningen på Årsracet avbröts hårt och våldsamt för mig. Hajsajdade in i Bergskurvan och flög som en ängel innan det slogs i backen och allt blev trist. Låg i sandfållan och undrade varför det blev så här och kände efter i kroppen vad som var sönder. Redan då det flögs undrade jag om airbagen skulle lösa ut vilket aldrig märktes men det gjorde den turligt nog, kände när luften pös ut. Kroppen verkade ganska hel men fötterna gjorde ont och då kom konstigt nog tanken upp om att det är kanske dags att skriva klart adrenalinkrönikan. Klev upp ur sandlådan och stapplade iväg mot ambulansen som var på väg, vet av dyrköpt erfarenhet att det finns en tidsperiod då det går att röra sig innan det gör för ont och att det var brått.

De som säger att de söker adrenalinkickar förstår nog inte vad de pratar om, i min värld är det förknippat med smärta. Har slagit mig hela livet sen barnsben, troligen beror det på att jag inte bara är dryg utan även talanglös. Vet att adrenalinet kommer som en räddare de första minuterna efter det gått åt skogen. Ringde en vän vars fru är läkare, hon förklarade vad adrenalinet gör, det är att kunna blockera smärta. Från början för att urtidsmänniskan skulle kunna sätta sig i säkerhet trots brutna ben eller andra livshotande skador. Även vid extrem rädsla vrids den kranen på. Funkar är lika idag fast livshotande situationer som kräver flykt är inte lika närvarande. I alla fall inte för oss i västvärlden.

Är ändå glad över att funktionen inte försvann i evolutionen, har haft onödigt mycket nytta av den genom tiderna och oftast har motorcyklar varit inblandade. Förra fredagen så behövdes den inte så länge men har varit med om situationer där hjälp inte varit direkt närvarande och lyckats hålla igång upp till kanske femton minuter. Kraschade en Yamaha TT600 i hög fart i skogen en gång. Visste att om cykeln inte kommer upp ur diket, om den inte kickas igång och jag sitter på den körandes hemåt kommer jag helt enkelt inte hem. Kanske inte att det var liv och död som gällde men det fanns en chans att det skulle ta väldigt lång tid innan någon skulle hittat mig. Lyckades hursomhelst få rull och hittade ett hus efter ett par kilometer där telefon fanns och hjälp kunde inkallas. Efter det var det färdigt med rörelse, la mig ner och väntade, båda Yamahan och kusken var slutkörda. Utan adrenalinet vet jag inte hur länge jag blivit i skogen för utan det hade jag inte fått upp cykeln, inte kunnat starta den, inte kunnat köra iväg. Tror inte ens jag hade kunnat stå upp utan det.

Har pratat med andra om detta hur det känns och då kommer det osökt in på smärttrösklar. Min egen tro är att det troligen gör lika ont för alla men det är upp till var och en att tackla problemet. Se på barn, först gråter de för minsta lilla, sen endast om det är exempelvis ett syskon som puttar dem, till slut biter de ihop och tuffar sig någon gång i tonåren. En kamrat till mig tycker inte frakturer gör ont, själv har jag svårt att komma på värre smärta. Både vi har onödigt mycket erfarenhet i ämnet men helt olika uppfattningar om ondheten. Riktigt tuffa killar säger att ”Smärta är vekhet som rinner ur kroppen” För mig är det påståendet löjeväckande, för varje smäll ökar vekhetsgraden i mig. Kan lätt ses på min racing, det går långsammare efter varje smäll och snart har det blivit en för mycket. Kanske inte den i Bergskurvan senast men snart så tar vekheten över.