Dra till Italien

Då jag inte gör något av intresse och inte har något att berätta av värde så får ni läsa en text som skrevs för Classic Bike i höstas. Anledningen till att det blir just denna är för att den diskuterades idag.

I Dagens Nyheter den elfte september fanns artikeln som fick oss att tänka efter. DN skrev en blänkare om den italienska regionen Molise, där är utflyttningen så oroväckande att det går att få betalt för att flytta dit. 700 euro i månaden om du flyttar dit blir bidraget, per person. Kravet är att immigranten ska driva eller starta en rörelse. Vet ju inte hur det är för dig, kanske strax över sjutusen kronor låter lite och att vara företagare krångligt men då vi är just företagare sen länge är det en bra deal. För oss som inte fått bidrag för något annat än barnen samt många gånger inte fått ut någon månadslön alls känns det som ett enkelt liv.
Kartor över Molise letades fram, huspriser kollades upp, studiecirklar i italienska språket synades, drömmar om en enklare verkstad i en bergsby tändes. Villkoret är att en ska bo och driva företaget minst tre år samt flytta till ett samhälle med mindre än tvåtusen invånare. Vädret är säkert bättre där än här.
 Det är lockande, i alla fall i fantasin. Ser mig själv ståendes i en mindre verkstad vid ett torg. Torget ligger i byn som en slingrande serpentinväg tar en upp till. Runt samma torg eller piazza som det nog kallas i Italien finns förutom Spinnin Wheel Italia bagaren som vi köper vårt bröd av varje morgon. Till förmiddagsfikat knatas det över till kaffehaket som vi efter mycket om och men har lyckats få att brygga svenskt kaffe. Kan riktigt känna min förnöjsamhet efter att på knagglande men förståelig italienska förklarat för den lokala mopedligisten att det inte funkar med tändstift från Kina i toppen. ”Deve essere una candela Champion nella piccola amica superiore”. Var och varannan kväll blir det långsittning med antipasti, primi och secondi piatti samt dolce på trattorian, även den vid samma torg. Självklart serverat med lokala viner som restauratören hämta själv hos druvtramparna i sin vita buckliga Fiat Fiorino från 1989. Du kan säkert se själv hur fint det blir.
 När det sen inte finns så mycket annat att göra så kan det jagas gamla motorcyklar och mopeder i de andra byarna. Har hittat en ny kamrat som åker ner till Emilia Reggiana regionen regelbundet och hämtar fräna grejor. Om han hittar så borde en annan hitta med och språket kommer ju inte vara något problem. Läs den förmanande meningen till ligisten ovan en gång till och försök uttala detta, det kommer funka, lovar och svär. Tänk dig sen samma övning på spanska eller franska, inte lika enkelt då de språkens gränser mellan konsonanter och vokaler är minst sagt vaga. Hälften av de bokstäver som används i franska skulle räcka gott. Italienskan däremot, de verkar vara ett språk med skarpa gränser. Maserati, Ferrari, Moto Guzzi kontra Renault, Peugeot, du fattar. Om frassarna skulle upptäcka bokstaven Å skulle det fyndet enkom minska ner all skriven texts omfång med över tio procent.
För att öva lite mer på det italienska har det införskaffats en Ducati. Som barn stod jag mycket imponerad och beundrade en SS900, tror vi var i Dalarna någonstans, tidigt åttiotal. Det var helt klart för den kanske nioårige Thomas att en SS eller ännu bättre en Hailwood Replica var som det nu så modernt kallas ”the shit”. Kunde egentligen inte fatta att de inte vann alla tävlingar i svenska Superbike men så var det inte, Laverdor och Suzukis var det som gällde men en sån där Jota hade inte samma utstrålning och japanerna saknade helt karisma för en liten grabb som mig. Det gick så långt att den första tunga motorcykeln som skaffades var en 500 Sport från 1977 eller 78. Efter att ha levt med den i ett par år gick vurmen för märket över. Var till och med medlem i svenska klubben för märket och såg fram emot att komma in i den värmen fast de ville bara ha mina medlemspengar. Fick kanske en eller två Cucciolotidningar samt ett par klibbor som inte tålde regn under tre fyra år. Banträffarna kunde det läsas om ett halvår efter att de varit men det vore bättre om det varit ett par veckor innan. Gav besviket upp den klubben, fast de skickade nya inbetalningskort samt påminnelser om dessa under flera.
Nu är det inte så att det fortfarande dröms om Ducati men då tillfälle gavs handlades det, inte raskt och kvickt men till slut kom det äntligen en kamskaftare hem till mitt krypin. GT860 för att vara exakt, en som det körts racing med. Efter att ha pillat med den en stund så har grundplanen ändrats rejält, det kommer inte bli så enkelt som det var trott. Ramen kändes sådär och hjul, gaffel och så vidare var fina men inte lätta. Efter ett par dagar så blev det bara en tummetott. Motorn allenast som behöver en rejäl vända genom en av Gisslarbos bästa trimningsverkstäder blev kvar. Resten kommer säljas. Jakten är i gång, turligt nog finns det en stor MC-skrot i närheten och där hittas det nog massor med grunkor, Campagnolos hade Tullarn, ISR har bromsar, Biscaya verkar ha lite från förr och så behövs bara allt det andra. Norrmännen som kör italienskt har klagat på att mina japanska racers går för fort och de kanske är sant, vi får hoppas att klagomålen fortsätter nästa år.
Åter till Molise, om det inte vore för att vi har det så bra här i Kolsva och barnen inte är klara med skolan så kanske drömmarna skulle bli verklighet. Har dock förverkligat ett par drömmar genom åren som exempelvis ungdomens motorcykelval. En del saker är bättre i fantasin och min nya kamrat, han som letar moppar i Italien har inte mycket fint att berätta om italienarna. Min lilla erfarenhet av landet kunde jag vara utan och maten är visst inte så god som det sägs och byråkratin är nog inte att leka med. Illusionen är sällan bättre än verkligheten.
Fast vädret, vädret måste vara bättre i Italien.